Lantisar, alltså. (jag nekar helt min bakgrund)

Häromdagen när jag satt på bussen hem,
helt insjunken i berättelser från boken Svartskallar, var det en mobil som ringde.
Nokia tune skällde högt i bussen och en ung man snett bakom mig svarade (skrek)
"JA, HALLÅ?!"
Först trodde jag att han skämtade och jag kollade lite förskräckt bak mot mannen
med förkorta 501:or och svart-lila Nikes från en svunnen tid.
Men han fortsatte hålla sin pipa och jag läste samma rader om och om igen
för att få in vad Dogge ville berätta om sin barndom.

"MEN HEEJ MARIE! HUR STÅR DET TILL? JASSÅ? HEH,
JAG KAN VÄL FÖRSÖKA.. VAD VAR DET FÖR FEL SA DU?"

Unge man, mitt fel är ditt röstläge en fredagseftermiddag i en skumpande buss.

"KOLLA I SKÅPET VID HATTHYLLAN I HALLEN.."
Var det ingen annan som märkte hur högt denne man snackade,
eller var det bara mina öron som var extra känsliga just den dagen?
Jag skruvade besvärat på mig och hoppades för allt i livet att det skulle hoppa fram
ett lustigt litet filmteam från något av de andra sätena,
alla skulle sedan bara skratta lite åt scenen och återgå till sitt,
men i resten av bussen var det dött som i graven.

Till slut verkade det som att killen skulle ge sig.
"IIIIIINGEN FARA MARIE! DU VET ATT DET BARA ÄR ATT RINGA OM DET ÄR NÅGOT.
JAG HJÄLPER SÅ HJÄRNA TILL, SÖRRDU! JAADU, DET VET DU SÅ VÄL!
MEN SKÖT OM DIG, MARIE (är han rädd för att glömma hennes namn?) SÅ HÖRS VI SEN.
HÄLSA ANDERS! DET GÖR VI, DET GÖR VI! HEEEEJ."
Äntligen! Jag skulle nu gå tillbaka till min bok och allt skulle bli frid och fröjd.
Fåglarna skulle kvittra och jag skulle sjunga en sång om livets goda stunder & hallon
samtidigt som jag fick alla invandrares dåliga barndomsminnen från krigen i hemlandet att försvinna.

-Ritch!-
Nokia tune ekade igen och jag drog en (ljudlig) suck in mot fönsterrutan där världen blivit grå igen.
Jag orkade, orkade, orkade verkligen inte höra en självbelåten mammas-bonde-gris börja gapa igen.
Men fel hade jag.
Nokia tune slutade efter ett tag men istället började de spelas en efter en, ringsignalerna.
Ring Ring, Mosquito, Groove, Knick-Knack, City Bird, Kick, Playground
och hela alltihopet av de gamla plågorna.

Skjut mig.

Denna vänliga själ nöjde sig inte, utan började också kolla igenom
vad han skulle ha för ton när han fick meddelande.
Pip, pip-pip eller piiip?

Jag är oftast ganska snäll och oskuldsfull av mig,
men när de svart-lila Nikesen knallade av bussen önskade jag inget hellre
än att mannen som förstört min heliga buss-fredags-eftermidag-med-bokslukning
skulle snubbla och falla pladask i världens lerhög.
Alla de andra ungdomarna som inte hört något pga sina iPods skulle nu garva högt och peka.
Kanske kunde hans griskompisar från gården komma och knöla lite på honom också som tröst.