22 juni 2010

wind forward.

Ibland vill jag bara vara 65 år, sitta där med min livspartner och se mina barnbarn springa omkring. Bara ha levt livet, provat alla nya marker, skapat färdigt knäna, lärt sig livet. Ha fotoalbumet färdigtfyllt med fotografier från ett helt liv, se tillbaka och le. Krama min mans skrynkliga, skakande hand och minnas första gången jag tog i den. Som att ha skrivit klart en bok och sen bara bläddra i den och känna vindfläktar från papperssidorna av ett liv som spelas i repris. Slippa ställas inför val och kval, slippa ha sitt livs anvar på sina axlar, pressen att inte ta några snedsteg och hamna någonstans långt bort från trygga kaffekoppar och nostalgiska fotoalbum. Det skulle ju också innebära att man missar, praktiskt taget, hela livet och dess guldkorn, men jag kan inte hindra tanken från att slå mig ibland.

1 kommentar:

Briitta sa...

Så jäkla vackert Jennifer! :) Jag tänker också sådär, tänk att ha levt ett helt liv, sitta där och bara njuta av det sista liksom. Då njuter man på en helt annan nivå. Snacka om att inte vilja leva i nuet.