Det är märkligt hur det kan kännas som att tiden står still ibland. Som att man vaknar upp och fattar allt, att det som rör sig inte är livet utan en film som någon har regisserat för var och en av oss. Hur den där hopplösa känslan av att det man gör inte spelar någon roll eller kanske inte ens händer på riktigt bildar en klump i magen som säger att vi ändå kommer att förlora till slut. Att allting är så oändligt mycket större än vad vi ens kan begripa, att allting kommer ta slut för oss till sist medan oändlighetens klocka ljudlöst tickar vidare och triumferande ler år våra stängda ögon. Hur ska man kunna leva vidare för alltid?
Hope there's someone.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar