so freakin' fucktard-excited.
Hey folks! Satt och läste lite bloggar nyss och så slog det mig; jag har ju också en blogg! Bright as a summerday.. Tänkte ju lägga upp det lite snyggt här med inläggen i kronologisk ordning på bloggen, så att bilderna från midsommar kommer innan bilderna från Peace and Love men jag bara småpillar på midsommarbilderna hela tiden och får dem aldrig klara, så det är lika bra att jag delar med mig av festivalbilderna innan de blir alltför oaktuella (som om festival någonsin är opassande?). Många av er har kanske sett bilderna på min facebook, isåfall kan ni ignorera detta inlägg och vänta på nästa istället. Till er andra; här har ni några få! Skratta, gråt eller gör vad du vill till dem.
Vår gata, vårt hem. Först hamnade vi på ett ställe brevid ett tiotal killar som verkade rätt trista. Framåt kvällen började de klampa in där vi satt, påtagligt höga, de förstod varken varför vi inte ville ha deras bara, smutsiga, blodiga fötter vid våra dricksglas, varför vi inte att de skulle ramla in i våra tält och ligga kvar ovanpå det medan det var vikt eller inte ens varför vi inte gillade att de kröp in i vårt tält med våran packning. Vi lyfte då upp våra tält som de var, gick med dem till ett annat ställe (bilden ovan) och hamnade i ett mycket bättre hood, brevid några norska tjejer samt fem trevliga studentkillar från Lund. Bra val! 
50% av mitt berårande resesällskap, min kusin Linn & Lorí.
Deadmau5 var nog den sjukaste konserten jag varit med om! Tittar ni extra noga ser ni mu5en där i båset. Till en början stod vi allra längst fram (basen där var värd att dö för), men efter 15 minuter blev trycket för stort och vi lyftes över staketet för att gå längre bak. Det gjorde absolut ingenting, vi (särskilt Lorí & jag) dansade, hoppade, sjöng, skrek och rörde oss som i trans - det fanns verkligen ingenting förutom den stunden just där och då. Mitt i Strobe sätter dessutom den större delen av publiken sig ner som om Joel Zinnerman var Gud! Jag fick rysningar och slängde mig ner på marken jag med, haha. 
Superrara Sussie & jag efter Linnros & innan Deadmau5. 
Vi blev lite lagom starstrucked när Oskar kom fram efter sin konsert för att hälsa och njuta av sin kändisstatus. Den här bilden är mild om mar ser till hur det såg ut just då; mina tjejer slet honom till sin famn, skrek "ta kort!", pussade honom på kinden och var bara allmänt galna. Jag själv fick mest dåligt samvete över hur klängiga alla var och brast mitt i allt tumult ut "Förlåt Oskar!!". Eh, japp...?
Mina fina perserkatter Sussie & Sanni blev även de, som alla andra människor här i världen, lite trötta framåt småtimmarna.
För att slippa förklara (viska, väsa) för varenda människa som vi mötte att hon tappat rösten valde Lorí istället att förenkla situationen genom att ge handen till de som började prata med henne.
Mysigt värre.
Trötta tjejer på sista konserten för veckan, Håkan Hellström.
Linn, Lorí, Sussi & Sanni, jag kunde inte haft det roligare under veckan. Tack för alla sjuka poängutmaningar, värken i magen efter allt skrattande, och ja, praktiskt taget allt. Ni är grymma! <3
I been lost and I need direction,
I could use a little love-protection
What do you say, honey, come to my defense?
I’ll stand up for you if it’s what you need
and I can take a punch, I don’t mind to bleed
As long as afterwards you feel bad for me.
Onsdagstoner.
