10 oktober 2011

Att nåt så nära kan kännas så långt bort.

De första dagarna - ur fokus, drömmande, kvar down there. Därefter - verkligheten som fyllde sinnet och dagarna med väckarklockor, arbetstimmar, hörlurar i öronen, familjemiddagar, tvtittande på kvällarna och tappra försök till nåt slags berikat liv på helgerna, äkta svenneliv. Plötsligt spinner allt på som om ingenting hänt, och kanske är det just det som skrämmer - där och då känns plötsligt som något overkligt som knappt har hänt. Att försöka distansera sig och skriva nya kapitell för att kunna fortsätta som vanligt har kanske fungerat allför väl. Ändå är det något djupt och varmt som döljer sig och kommer fram ibland för att påminna om en helt annan vardag och ett helt annat liv. Ur hörlurarna kommer orden "You're in my veins and I can not get you out" som ett fult inslag för att förstärka stämningen. Nu - försöka hitta en balans där lite av båda världar kan få plats på ett hälsosamt sätt. Där det går att fortsätta som en hel person bestående av olika delar, och inte bara som delarna.