Eko

Jag älskar att bo själv.
Jag älskar att kunna äta vad jag vill, när jag vill, hur jag vill.
Jag älskar att jag kan duscha hur länge som helst utan att någon annan behöver komma in i badrummet.
Jag älskar att jag kan se ut och bete mig hur jag vill utan att någon ska tycka något.
Jag älskar att kunna styra över fjärrkontrollen.
Jag älskar att kunna ta hit vilka gäster jag vill och komma hem vilken tid jag vill.
Jag älskar att kunna sjunga hur högt eller fult jag vill.

Detta gäller först när jag varit ensam i minst ett dygn, fram tills dess är det oftast tvärångest.
Jag hatar att inte ha någon att prata med.
Jag hatar att komma hem till ett eko efter att ha umgåtts med nära och kära.
Jag hatar att ingen bryr sig om jag kommer upp på morgonen eller inte.
Jag hatar att mina grannar lagar mat åt sina familjer när jag sitter själv framför tv:n.
Jag hatar att bli ledsen utan att ingen ser mig och kan trösta mig.
Jag hatar att vad som helst kan hända mig utan att någon märker det direkt.
Jag hatar tystnaden.
Jag hatar ensamheten.

Oftast går det hur bra som helst men just nu, efter en helg med de jag tycker bäst om i hela världen,
är det bara så fasansfullt ensamt och meningslöst att sitta själv här.
Kanske är det så att övning ger färdighet? Låt oss hoppas det.